Framme

(skulle ha publicerats igår kväll) 

 

Åh ni förstår inte hur lättad jag känner mig just nu. Ligger i min stora mjuka säng i mitt eget mysiga rum med egen toalett och allt det där. För att det ska kännas ännu bättre får jag tänka att min syster bodde i samma rum för exakt ett år sedan. Klockan är bara nio här nu och jag kämpar för att hålla mig vaken ett tag till så jag slipper vakna fyra imorgon bitti. 

 

Resan gick bra men var dock inte den bästa. Från att jag sagt hejdå till min kära familj, vid säkerhetskontrollen på Landvetter, tills jag kom till gaten i Köpenhamn gick allt felfritt. Tyvärr stannade min tur där. För det första fick jag ingen stol så jag blev ombedd att strosa runt ett tag bland gaterna medans jag väntade på mer information. Klockan tickade och ingenting hände. Och inte bara för mig, det var inga som fick gå ombord på planet för dem hade några tekniska problem. Så det slutade med att jag fick en stol men planet kom iväg en timma försent. På planet gick allt iallafall bra, det skulle ta ca 8 timmar men på grund av att det låg ett åskväder över Washington kunde vi inte landa så det tog drygt 9,5 timmar istället. Vi var tvungna att flyga runt i ca en timme innan det var säkert för oss att landa.

 

Det kanske inte låter som den värsta flygupplevelsen ni har hört om men det var inte jag som drabbades mest. Jag skulle egentligen ha landat kl 15 amerikans tid men efter alla förseningar landade jag inte förens runt 18. I tre timmar stod Caroline och Isabel och väntade på mig och undrade var jag var! På ankomsttavlan stod det ingenting om att mitt plan var försenat utan där stod det att planet hade landet klockan tre. Så Caroline trodde ju att jag hade fastnat i tullen. Åh när jag väl kom ut till dem möttes jag av Isabel som slängde sig runt halsen om mig. All oro bara rann av mig. Jag kände mig så trygg efter att ha varit ensam så länge, och ett bättre välkommande är svårt att få.  




Kom ihåg mig?